3.6 Vila i frid Viola

Lilla Sara har fyllt år och är nu ett litet småbarn! Grattis!

De båda flickorna fick dela rum. Väggen närmast oss har desutom en fondvägg med fjärillar och sniglar. Väldigt söt. Marie var inte helt nöjd över att behöva dela rum med sin syster. Speciellt inte när hon väcker henne, skrickandes, mitt i natten.

Sara brydde sig desto mindre. Hon tog gärna Maries gamla leksaker och hennes favorit blev bland annat denna tjusiga.. pansarvagn?

Viola och Miller älskade varandra. Miller räknades ju trots allt som hennes hund. Det var hon som var den som tog mest hand om honom.

En kväll kom det de alla fruktat.

Viola avled.

Hon bad att få stanna, inte för att hennes barn behövde henne, men hon ville se sina barnbarn växa upp. Och vem skulle ta hand om Miller? Men det var inget Liemannen ville lyssna på.

Det tog hårt på hela familjen. Alla var otroligt ledsna, speciellt Harry och Max såklart. Harry bestämde sig för att ordna en ordentlig gravplats på gården åt hans mamma, pappa. mormor och morfar.

Dagarna som följde gick trots Violas död rätt okej. Max bjöd hem sin chef Odin, som fortfarande inte riktigt gillade Max. Inte blev det heller bättre av att Max envisades att bära runt på Sara när Odin gjort det klart för honom att han avskydde barn. När Max dumpade Sara i hennes säng och de båda männen kunde vara i fred blev de faktiskt bra vänner efter ett par timmar. Max hoppades att detta kunde hjälpa honom i karriären.

Marie hade träffat vänner i skolan. Här var hon hemma hos Pascal(?) och lekte en kväll. Kuddkrig var favoritleken.

Harry blev erbjuden att sälja en av sina målningar. Han hade trots allt blivit en riktigt erkänd konstnär vid det här laget. Och det var inte till vem som helst han skulle sälja målningen, utan till sin moster Holly. Han fick hela §13000 för den! Men då var det också det bästa verket han dittills gjort. Efteråt stannade han kvar och småpratade lite. Holly beklagade sorgen över hennes syster. Hon själv hade också sörjt hennes bortgång, även om de tappat kontakten lite mot slutet.
Kommentarer
Trackback